Döden e lång och ljus

Någon dag ska jag hinna

Nästan som vatten

Ska jag hasa

Stå där och vänta på dig

Lite till

Det är vräkigt att inte vara deprimerad. Så känner jag. Livet kanske kommer att bli mitt och jag är nästan psykiskt sjuk. Jag menar: jag är inte psykiskt sjuk, men nästan. Jag är inte en galen människa. Men jag pratar inte heller om galna människor som om de vore galna. Någon gång jag ska frossa. Välja sötman. Vräka i mig många lager av fett. De kommer sätta sig runt nerverna på mig och jag kommer inte kunna sluta skratta.

Vi ska bli luffare. Jag och min darling. Sedan ska vi gå. Livet är alldeles för stort för att kunna leva. Det är därför man måste återvända. Återanvända. Det är för sorgligt att inte kunna kupa sina händer runt det man älskar. Det måste gå att kväva något, annars finns det inte på riktigt. Allt som kan kvävas kan andas. Allt som kan kvävas kan leva och dö. Jag är inte rädd för döden. Den är vacker och lång som ett stearinljus.

Lättantändlig