ella qristina mini och ormen

Vårt hem är kallt och vi måste flytta ut. Det är ingen katastrof. Ibland flyttar man. Ibland reser man. Ibland sitter man i en bil, en röd bil. Undrar hur långt man kan sträcka sig i den. Jag kommer att tänka på ormen som sträckte ut sig bredvid sin ägare varje kväll, hennes ägare förstod inte vad som var fel förenas veterinären sa att ormen mäter sin längd bredvid henne för att se om hon hade fått plats inuti ormens kropp. Så ville jag göra i bilen. Sträcka ut mig för att se om han hade fått plats. Ibland sitter man på en buss och vill spy. Jag gillar inte att transporteras.

Jag känner mig som en stark tjej idag. Det måste vara min självbevarelsedrift. Den blomstrar när den måste.

Mina fingrar har varit så klumpiga på sistone. De följer inte med utan hänger från händerna som tio förlamade hudstycken. Tio ormar som vägrar sträcka sig. Jag kan knappt skriva. Jag skar mig i fingret i helgen. Blev omplåstrad och fick en glass. Fingrarna är arga för det. De litar inte på mig.

Jag undrar hur jag borde göra med mitt liv. Själen måste ömsa skinn är det någon som säger. Någon av alla tjejer som pratar med mig när jag går runt och fryser i hemmet. De har rätt. Den inre världen liksom glider omkring. Den susar och brusar och ilar. Jag vill bada ännu kallare än det är hemma. Så kallt att luften i lägenheten värmer.

Det är verkligen höst utomhus. Alla vet om det. Och vi ska flytta ut. Jag sparar stillsamheten till senare. Mycket borde man spara till senare. Typ intresset för matlagning, psykedeliska droger, bebisar. Uppbokade scheman, bokklubbar, liqör. Stavas det så? Liqör. Tänk om allt med K hade haft ett q istället. Laqrits. Då hade jag hetat ella qristina mini.

Åh jag älskar din quq. Qnulla mig hårt.

Nu är det märkliga borta. Borde kanske förstå för en gångs skull hur ung jag är. Söka ett stipendium och skriva en bok. Leva utan vin. Jag vill så gärna prova att göra det. I min bokdiet hade det bara funnits mörkt glutenfritt nötbröd. Citroner. Snäll yougurt för magen. Örtte och rött kött i tomatsås.

Här är ett utdrag från min favoritbok. I den här scenen är hon rädd för att förlora sin självbevarelsedrift och tröstar sig med röd mat. Jag läser den ofta

”Jag springer förbi en stenängel, vet inte vems skyddsängel den är. Ett blodrött filter som skymmer sikten. Hjärtat bultar som det gör när man älskar. Hungern i mig, åtrån efter.

Ska jag vända om, skynda mig tillbaks, be om hans kärlek? Be honom dela min utopi? Förnedra mig så? Det går inte, inte jag.

Måste ta mig samman, skärpa mig – kniven i fickan, jag måste samla ihop mig, bli hel. Måste bedöva mig, ta bort.

Måste vara med folk som tränger sig på, tar för sig, tar plats. Måste bli varm som i Venedig, mätta mig själv med det här måste bli mätt, bli full, bli fylld.

Het mat, mättande, rött kött, mörkt, rött vin, måste äta kött, dricka blod. Jag beställer och stoppar mig full med tomater, basilika, pasta och kött, röd skinka, svart svamp, allting kryddstarkt och hett, röda bönor, rött vin.

Espresso och vit alkohol – alcool blanc med körsbär, des cerises, jag fyller mig, fyller upp.

Mera vin, det bästa, säger jag.

Va bene, grazie.

Tjockt mörkt vin.

Värmen i mig, hettan från vinet, pojken, är han kvar, vart går han när han går därifrån?

Om han satt mittemot mig, skulle allting vara förstört då?

Om vi vore tillsammans, skulle jag bli tvungen att döda honom då?