Jag sov inte inatt. Så kan det gå. Jag låg uppe och väste. elakt ut i natten. Jag stirrade upp i taket och visste inte om någon någonsin skulle bli förstådd igen. Om jag bara fick lida istället. Lidandet är mjukt. Lida är en flicka.
Det är söndag. För första gången tycker jag om det.
Jag vet inte vad jag vill skriva om.
Han måste sluta vara frånskild mig. Börja vara i mitt sällskap. Han hade inte behövt göra det för min skull. Jag tänker aldrig på vad som hade varit bäst för mig. Jag tänker bara på världen. Tänk att vara så kapabel utan att veta om det.
Ni vet bilden som alla har i sitt inre av en kvinna som står på knä med handflatorna över öronen, blicken ner i marken med munnen öppen i ett vrål? Finns det en målning av det motivet? Eller föreställer alla målningar det motivet? Hur som helst. Som den kvinnan känner jag mig. Ingen kanske har den bilden i sitt inre. Jag kommer kanske att spricka snart. Jag längtar så efter att vara sprucken.
Jag berättade om mitt hemliga virus till alice och hon sa att man kan omvandla det till kärlek om man vill. Jag sa att hon måste ringa psykakuten när jag slutar låta banal.
Just nu säger jag att ”jag tänker på honom och blir jag rädd inför livet” och det är i alla fall klokt för att det går att skriva ner. Botten-banaliteten. Visst förstår man exakt vad det innebär? Den smärtan som drar genom skelettet, hålig och vinande. Det antika lidandet.
Jag måste sluta vilja vara odöd. Bli lite vintage.
Comments