Nu har jag varit ensam på landet för länge. Mitt humör är stingsligt, min humor med. Jag beter mig som en yr. Sitter nu i klänning och dricker vitt vin och vatten. Det är fredag. Mitt ansikte är hett och drar till sig massa hårstån. Jag måste sitta på samma plats i två timmar för att inte bli arg.
Något mycket dumt att göra är att börja crusha på någon som crushar på en väldigt specifik tjejtyp. Plötsligt blir hon den enda tjejtypen i världen som går att bli kär i. Och för några veckor sedan visste jag inte ens att hon fanns. Jag hittar henne i en bok. Läser ut den blixtsnabbt. Hittar en ny. Hon är Naoko från Norwegian Wood. Någon som någon vill ansvara för. Svältfödd på beundran, går att rädda om man äskar akut. Jag sätter mig i solen och funderar. Köper en ny vit klänning, byter profilbild på facebook och dricker varm mjölk på kvällen, men han skriver fortfarande inte.
Ingen behöver älska mig akut.
”du är så modig” säger mamma och Lotta.
Ja men ingen vill klappa en modig tjej! Folk vill bara klappa smala japanskor på mentalsjukhus mamma!!!
Jag tycker att jag själv är löjlig när jag pratar om det här. Det är töntigt att vilja vara ett barn. För vem vill inte?
Jag orkar inte verka ihopsatt ikväll. Jag vill inte sova heller för jag gillar att uppleva saker. Det säger Tea till mig. Jag hade behövt en vän ikväll. En jordnära blick som såg.
En av mina vänninor sa att tristess var karaktärsbyggande. Hon menar säkert i långa loppet, men den här tristessen är inte karaktärsbyggande. Försöka bli ett psykfall och vara smygalkis.
Jag vill att pappa ska vara här. Gå runt omkring mig. Det finns något tröstande med hans likgiltiga närvaro. Det känns som att vara inuti en japansk resturang. Nu börjar jag frysa på riktigt .Hejdå
Comments