”verona”

Man kan rikta en stråle mot samma punkt. Gröpa ur litet rum för sig själv. Just nu lever jag inte statiskt. Jag riktar inte all min kraft åt ett och samma håll, eftersom jag lever bredvid någon annan. Jag slingrar mig mjukt runt mig själv. Jag får aldrig fatt i något. Äter, spenderar, äter. Nu vet jag inte vad jag håller på att göra. Tänker jag. Jag håller på att formulera en tanke. Eller en känsla. Om att den här stunden kommer skada honom. Säga någonting om hur det är, som ingen av oss vill veta. Därför är stunderna när det är lätt en sådan lycka, den är nästan pinsam. Vi pustar ut. För att den säger att vi får finnas kvar. Och så förvirringen i att man kanske gör något för ett obefintligt skäl. Att man säger något för att täcka upp för en eventuell avgrund. Och så tystnaden, när det kommer. Som vi båda är så rädda för. Vi vet inte vad som kommer att uppstå i den. Att släppa kontrollen och låta den finnas är att hänge sig till något helt okänt som kan avslöja någonting, eller bevisa någonting, eller inte betyda någonting alls. Tänk om han tänker att tystnaden betyder sorg. Tänk om han inte tänker. Man lär sig, eller nej, man åldras av att behöva hålla ihop sig själv. Men allt kommer att räta ut sig. Att vara tillsammans är som att hålla i en alldeles för fin vas som man för allt i världen inte får tappa. Och att byta rum, geografiskt, är att samla kraft. För att orka komma tillbaka till vasen och bära den. Jag är väldigt trött. Och jag har varit det under en lång tid. Jag kan inte föreställa mig hur jag kommer att känna när jag träffar mamma imorgon på båten. När hon står i sin fula flis (stav?) och ler, ihopsamlad och med en styrka. Jag kan inte föreställa mig den lättnaden. Då kommer jag att börja gråta. Jag undrar vad vi kommer att äta på Arlanda. Hur promenaden till tågstationen kommer att vara. Ibland uppstår det en slumpmässig lycka i stunderna vi bara går. Och innan jag har hunnit att bli rädd för att den lyckan har gått förbi honom så njuter jag så fullständigt. Han pratar om att han vill åka till Wien för att skriva en roman. Jag undrar vad jag vill. Om jag hade velat skriva en roman. Eller åka till Wien. Eller bo i en liten by i Italien. Eller söka ett jobb. På kulturhuset kanske? Jag undrar vad det ska bli av alla mina manus. Om de bara kommer att ligga där, som oförlösta och ofullständiga. Om jag kommer att bli en vit, sliskig påse som flyger omkring i världen och rör vid allt som saknar ett värde. Jag undrar hur länge jag kommer att vara vacker. Sådant tänker jag på. Vad det fulaste är med mitt utseende. Om det är mitt hår, som för varje år blir tunnare och tunnare. Eller mina ögon, som är håliga och blå. Jag undrar om jag ljuger så mycket som jag tänker. Om mina lögner är heliga, och om lögner kan vara heliga över huvud taget. Jag undrar (usch. Nu låter det som att jag försöker skriva en replika på "i wonder", det är en djupt obehaglig låt) hur mycket jag kommer att promenera på käringön, och om mamma har förberett middag. Jag saknar henne. Och jag vill inte berätta att jag saknar henne.