Röda dagar

Känns som att min nacke kommer att gå av när jag är 30. Det ska inte finnas så mycket skit som det finns i min nacke. Vill gå någonstans raskt och rakryggat. Aldrig springa eller gå långsamt. Alltid gå raskt. Kände mig apatisk av att komma tillbaka till Stockholm. Våren är den mest apatiska årstiden. Sorglig och blek. Alla koppar kaffe man köper på stan kallnar så fort man tar i dem. Har en illröd väst på mig. När jag säger att jag gillar röd är det inte rött tyg jag menar. Jag gillar inta röda saker. Bara riche. Det röda ljuset därinne. Och rödrutiga pappersdukar på italienska restauranger. Och seven eleven på natten.

Det var soligt idag på hornsgatan och jag promenerade i en stickad klänning. Jag skulle till vårdcentralen. Kvinnan som tog hand om mig hette Katja i förnamn och ville absolut inte ge mig sömnmedicin. Hon ville utreda mig för bipolär sjukdom. Jag började gråta och sa att jag verkligen bara ville ha sömnmedicin. "Ingenting du har berättat tyder på det", svarade hon. Det var sant. Jag hade råkad berätta för mycket. Ingen talar om för en tidigt i ungdomen att man inte ska berätta sanningen till vårdpersonal. Att man ska förbereda sig hemma först, skriva en uttänkt berättelse om sitt liv och öva in den. Bara då får man hjälp. Man måste vara stängd när man pratar med en sjuksköterska. Öppna den rätta delen av sig själv vid rätt tillfälle, göra det skickligt och nogarrant. "Du missförstår", sa jag till henne. Det var inte sant. Jag hade missförstått frågan. Jag hade missläst situationen, inte hon. Om tio minuter ska hon ringa mig.

Vissa människor tävlar man mot. Jag tävlar mot honom. Vi tävlar, i livet. När det går bra för honom måste det gå ännu bättre för mig, men när det har gått bra för honom så måste jag sakna ned, låta honom gå om mig, så att jag kan vinna mot honom igen. Det är så vi går framåt. Fortfarande. Vi är varsina ben på samma kropp. Den ena måste alltid vara framför, och den som är bakom måste alltid vilja fram. Men ibland möts vi. Vår gemensamma kropp bestämmer sig för att stanna. Vi möts vid hornstullsgrillen. Ingen är framför eller bakom. Allt och alla är blixtstilla. Då vilar jag. Han vilar också. Vi kan bara vila om vi vilar samtidigt. Sedan lyfter jag foten från marken, ett steg fram, vi tävlar igen. Vi ska fram nu. Gå och gå. Tills vi inte klarar mer. Tills det är en ny röd dag. Då vilar vi igen. När jag säger att jag gillar rött är det den sortens röd jag gillar. En röd dag, första maj fast utan kampen