Sandra + Björn

Den enda gången det verkligen går att slappna av är när någon annan fixar saker åt en. Någon annan kan tvätta och skriva och vara snäll mot vännerna åt en. Det enda någon inte kan göra är att sova åt en. Man måste sova själv. Varje person måste vara ensam på natten.

Man kan vara ihop med en kille och spendera alla sekunder i en vaken symbios med honom. Ingenting tanke finns på riktigt. Man slutar prata. Tittar bara på varandra, ett litet ryck i mungipan signalerar vilken tanke som behöver draghjälp, och han drar handflatan över ens hår och går och köper sushi. Sen ska man sova och då är man egen igen.

Jag funderar mycket över Sandra Beijer och Björn Werners förhållande. Jag undrar om de ligger på rygg på deras badrumsgolv med benen uppsträckta längs kaklet, lite tipsy på rosé, fnissar och mår asbra över deras fuktskadade tak. Jag undrar om dom spontanbokar resor till Prag elva månader efter att deras bebis Didrik är född. Om Björn är iklädd Sandras orangea sjal och Sandra ett par bruna second hand skinnhandskar som hon tar av när hon ska fota Björn med ett tjeckiskt bakverk.

Om jag hade skrivit låten "i wonder" hade den handlat om dom. Ne. Jag tänker inte alls på Björn Werner och Sandra. Jag tänker på Rodriguez låt "crucify your mind". Han sjunger om att korsfästa ett sinne. Ditt sinne. Om att vara född för ett enda syfte. Som är att ge substans till sina skuggor. Jag vet inte vad det betyder, men om jag hade vetat hade jag förstått bäst. Därför älskar jag den låten.

En sak som är härlig med att vara singel är att man inte blir älskad när man är ful. Att gå runt på stan och se äcklig ut får mig litegrann att känna mig oövervinnelig. Som att jag skulle kunna korsfästa någons sinne. Som att jag skulle kunna vara en mördare. Samma känsla har jag när jag snor saker på stan. Jag har kniven i handen och tänker "nästa som rör mig"