Jag drömde att Anna byggde ett dockhus och målade mitt ansikte ovanpå. Dockorna hon byggde var av plast. I drömmen sa hon att man ska jobba noggrant där man står. Om man jobbar noggrant börjar det växa. Det stora vackra plommonträdet.
Igår bakade jag lyckokakor med ett enormt självförakt. Jag hade klippt och kladdat handskrivna lappar till varje kaka med Thåström-citat. Man finner sig själv två gånger per liv, sa jag i telefon. Han svarade det som han alltid svarar. En fråga. Hur kan du veta det, redan? Jag andas bara i luren när han säger så. Säger nåt om gamla och unga själar. Att han och Katarina janoch är så fascinerade vid nuet, för att de är unga själar. Kan inte direkt säga det jag vet. Att time is on my side. Vi bråkade sedan i telefon, över att jag inte förstår vad det innebär att vara ung och odödlig. Att jag inte kan känna det inuti mig, det han ser. Att jag inte bryr mig om att leva utan bara om att ha levt. Sedan dess har vi inte hörts och jag hoppas inte att han ringer, för jag vet hur det kommer bli. Han kommer dra mig till soffan. Dra mig raka vägen till soffan. Som om han ägde hela mitt nu. Han äger ingenting säger han, knappt sin egen dotter säger han, men jag står där och blir dragen till soffan och han äger hela mitt nu. Jag låter honom och jag låter honom. I telefon frågade jag om han har legat med fler tjejer än han haft adresser och han svarar att det har blivit som det har blivit. Han äger en obestridlig rätt att älska, om han skulle vilja. Det säger jag inte. Sånt går inte att säga.
Comments